Antonio Jiménez Millán nació en Granada (España) en 1954 y murió en Málaga en 2015.
CAFÉ MARTINHO DA ARCADA
Por que fiz eu dos sonhos
A minha única vida?
Fernando Pessoa
A Silvia
A ver: cómo le explico yo a mi hija
quién era ese señor con
sombrero y abrigo
que sale en el cartel,
junto a la puerta
del Martinho da Arcada.
Son los últimos días de
diciembre.
Solamente una pausa, un
desafío al viento,
para hacer una foto en
la fachada
del café más antiguo de
Lisboa.
Allí, donde la bruma
cubre el estuario,
brillaban esta tarde los
puentes, a lo lejos,
las luces de los barcos
nos trajeron el mapa
de países distantes y
oscuras travesías
de las que él
seguramente hablaba
en la mesa donde solía
sentarse.
No lejos de la plaza,
un portal de la calle
Doradores
me recordó la sombra
del que siempre quería
vivir la vida en forma
de novela,
habitar las páginas de
un libro,
evadirse de su realidad,
ser otro.
¿Pero quién era ese señor?,
me vuelve a preguntar mi
hija.
Cómo contarle que el
oficinista
Bernardo Soares, el
contable discreto
de la calle Doradores,
era muy diferente a
Ricardo Reis,
a Alberto Caeiro,
y más aún a Álvaro de
Campos,
y, en el fondo, eran
todos el señor del cartel.
El que escuchaba dentro
de sí mismo
las discusiones de los
personajes
que existían en su
imaginación,
quizás como un reflejo
o un sentimiento de la
naturaleza:
ser todo el universo y a
la vez
su mínima expresión,
asumir la moral y la
falta de moral,
apurar hasta el fondo
las ciudades modernas
o retirarse igual que
haría un monje,
lejos de los asuntos
terrenales,
por seguir a los clásicos.
Pero el café
lleva cerrado no sé
cuánto tiempo,
a pesar del verde
intenso en la madera
y los cristales limpios
que dejan ver un
interior vacío.
Atraviesa la Plaza del
Comercio
el tranvía que sube
hacia la Alfama,
se mueve en el pasado su
sonido ronco,
mientras yo pienso en el
futuro de mi hija:
no sé si alguna vez se
acordará
del viento en estas
calles de la Baixa,
si tendrá que inventarse
un personaje
o si podrán caber todos
sus sueños
en una sola vida.
CAFÉ MARTINHO DA ARCADA
Varför gjorde du två drömmar
av mitt enda
liv?
Fernando Pessoa
Till Silvia
Låt mig se: hur förklararar jag för min dotter
Vem som var denne herre med hatt och rock
som går ut i kontoret, bredvid dörren
till Martinho da la Arcada.
Det är i slutet av december.
Bara en paus, en utmaning mot vinden,
för att ta ett fotografi på fasaden
på Lissabons äldsta kafé.
Där, där dimman täcker flodmynningen,
strålade ljusen på broarna den här
eftermiddagen på båtarna på håll,
kartan bar med sig båtarnas ljus
från länder långt bort och mörka kryssningar
som han säkert talade om
vid bordet som han satte sig vid.
Inte långt från torget,
en portal på Calle Doradores
kom skuggan ihåg mig
av den som alltid ville
leva livet som en roman,
bo på sidorna som i en bok,
fly från verkligheten,
vara en annan.
Men vem var denne herre?
frågar mig min dotter igen.
hur ska jag berätta för henne att kontoristen
Bernardo Soares, den diskrete kamrern
från la calle Doradores,
var mycket olika Ricardo Reis,
och Alberto Caeiro,
ännu mera än Àlvaro de Campos,
och i botten var de alla herrn på kontoret.
Han som lyssnade inom sig själv
arbetskamraternas diskussioner
som levde i hans fantasi,
kanske som en reflex
eller en naturkänsla:
att vara hela universum och på samma gång
dess minsta uttryck,
påtar sig moral och bristen på moral
dricka ur till botten de moderna städerna
eller dra sig tillbaka som en munk skulle
göra,
långt borta från de jordiska angelägenheterna,
för att följa klassikerna.
men caféét
har varit stängt jag vet inte hur länge,
trots det intensiva gröna i träet
och de rena fönstren som låter se ett tomt
inre.
Den korsar Handelsplatsen.
spårvagnen som går upp till Alfama,
den rör sig i det förflutna med sitt rossliga
ljud,
medan jag tänker på min dotters framtid:
jag vet inte om hon någon gång kommer att
komma ihåg
vinden på dessa gator i Baixa,
om hon måste uppfinna en person
eller om de kan rymmas alla drömmarna
I ett ensamt liv.
Comentarios
Publicar un comentario