Ir al contenido principal

LUZ MACHADO, traducida al sueco por Thomas Almqvist

Luz Machado nació en Ciudad Bolívar (Venezuela) en 1916 y murió en Caracas en 1999.



LA CASA POR DENTRO



La casa necesita mis dos manos.

Yo debo sostener su cal como mis huesos,

su sal como mis gozos,

su fábula en la noche

y el sol ardiendo en mitad de su cuerpo.

Deben dolerme las cortinas y sus gaviotas

muertas en el vuelo.

Conmoverme el jardín y su antifaz

de flores dibujado,

el ladrillo inocente acusado

de no haber alcanzado los espejos,

y las puertas abiertas para las recién casadas

con su rumor de arroz creciendo bajo el velo.

Debo atender su réplica del universo,

la memoria del campo en los floreros,

la unánime vigilia de la mesa,

la almohada y su igualdad de pájaros dispersos,

la leche con el rostro del amanecer bajo la frente

con esa yerta soledad de una azucena

simplemente naciendo.

Debo quererla entera, salida de mis manos

con la gracia que vive de mi gracia muriendo.

Y no saber, no saber que hay un pueblo de trébol

con el mar a la puerta

y sin nombres

ni lámparas.



INNE I HUSET


Huset behöver båda mina händer.

Jag bör underhålla kalket i det liksom i mina ben,

saltet som min glädje,

sagan i natten

och solen som glöder mitt i.

Gardinerna värker i mig och måsarna

dör i flykten.

Trädgården gör mig rörd och ansiktsmasken

av tecknade blommor,

det oskyldiga teglet anklagat

för att inte ha nått fram till speglarna,

och dörrarna öppna för de nygifta

med sitt sorl av ris som växer under slöjan.

Jag bör ta hand om universums kopia,

minnet av landet i blomvaserna,

det samfällda nattvaket vid bordet,

kudden och dess likhet med utspridda fåglar,

mjölken med gryningens ansikte i pannan

med den vita liljans stela ensamhet

som helt enkelt föds.

Jag bör älska det helt och hållet, som kommit till ur mina händer

med den nåd som lever av min döende nåd.

Och att inte veta, att inte veta att det finns en by av fyrklöver

med havet utanför dörren

utan namn

och utan ljus.




Comentarios

Entradas populares de este blog

DANTE BERTINI, traducido al polaco por Ada Trzeciakowska

Dante Bertini nació en 1945 en Buenos Aires (Argentina), donde murió en 2025.                        MUDANZA                ¿qué más puedo decirte?                quisiera que estrenaras un rincón de mi cuerpo               aunque no hay nada nuevo en el hábito viejo              que es ahora mi cuerpo                ¿hay algo que seduzca tu paso hasta mi lecho?                podría alzar la voz                dotarla de algún énfasis                dar cualidad divina a lo apenas doméstico                prometer ...

MARY OLIVER, traducida del inglés por Jonio González

Mary Oliver nació en  Maple Heights (Ohio, EE UU) en 1935 y murió en Hobe Sound (EE UU) en 2019. THE SUMMER DAY Who made the world? Who made the swan, and the black bear? Who made the grasshopper? This grasshopper, I mean- the one who has flung herself out of the grass, the one who is eating sugar out of my hand, who is moving her jaws back and forth instead of up and down- who is gazing around with her enormous and complicated eyes. Now she lifts her pale forearms and thoroughly washes her face. Now she snaps her wings open, and floats away. I don't know exactly what a prayer is. I do know how to pay attention, how to fall down into the grass, how to kneel down in the grass, how to be idle and blessed, how to stroll through the fields, which is what I have been doing all day. Tell me, what else should I have done? Doesn't everything die at last, and too soon? Tell me, what is it you plan to do with your one wild and precious life? ...

XUAN BELLO, traducido del asturiano por Lourdes Álvarez

Xuan Bello nació en Paniceros (Asturias) en 1965 y murió en Oviedo en 2025. SINESTESIA Los neurofisiólogos afirmen que ye namás un enquívocu del cuerpu namoráu: vete equí mesmu, nesta cai nesta ciudá perdida, sentir el to cuerpu baxo la camisa del silenciu. Una simple confusión del cerebro que, con too, permitió a Herzog falar de la “verdá poética” y a Keats recordanos que la memoria esfrutaba del sentíu del tactu. Yer por eso que’l rellumu de lo real tresfórmase en verdá na alma y yo pùedo besate                                                (pongo tanta atención cuando te beso)                                ...