Ir al contenido principal

GONZALO ROJAS, traducido al sueco por Thomas Almqvist

Gonzalo Rojas nació en Lebu (Chile) en 1916 y murió en Santiago en 2011.



¿QUÉ SE AMA CUANDO SE AMA?


 

¿Qué se ama cuando se ama, mi Dios: la luz terrible de la vida


o la luz de la muerte? ¿Qué se busca, qué se halla, qué


es eso: ¿amor? ¿Quién es? ¿La mujer con su hondura, sus rosas, sus volcanes,


o este sol colorado que es mi sangre furiosa


cuando entro en ella hasta las últimas raíces?


¿O todo es un gran juego, Dios mío, y no hay mujer

ni hay hombre sino un solo cuerpo: el tuyo,

repartido en estrellas de hermosura, en partículas fugaces

de eternidad visible?


Me muero en esto, oh Dios, en esta guerra

de ir y venir entre ellas por las calles, de no poder amar

trescientas a la vez, porque estoy condenado siempre a una,

a esa una, a esa única que me diste en el viejo paraíso.

 


VAD ÄLSKAR MAN NÄR MAN ÄLSKAR?

 

Vad älskar man när man älskar, min Gud: livets fruktansvärda ljus

eller dödens ljus? Vad söker man, vad finner man, vad

är detta: kärlek? Vem är det? Kvinnan med sitt djup, sina rosor, sina vulkaner

eller denna färgade sol som är mitt rasande blod

när jag tränger in i henne allra längst in? 

Eller är allt ett stort spel, min Gud, och det finns ingen kvinna

eller man utan bara en kropp: din

uppdelad i alla skönhetens stjärnor, i flyktiga partiklar

av den synliga evigheten?

 

Jag dör i detta, o Gud, i detta krig

av att komma och gå mellan dem på gatorna, att inte kunna älska

trehundra på en gång, för jag är för alltid dömd till en

till denna enda som du gav mig i det gamla paradiset.





Comentarios

Entradas populares de este blog

DANTE BERTINI, traducido al polaco por Ada Trzeciakowska

Dante Bertini nació en 1945 en Buenos Aires (Argentina), donde murió en 2025.                        MUDANZA                ¿qué más puedo decirte?                quisiera que estrenaras un rincón de mi cuerpo               aunque no hay nada nuevo en el hábito viejo              que es ahora mi cuerpo                ¿hay algo que seduzca tu paso hasta mi lecho?                podría alzar la voz                dotarla de algún énfasis                dar cualidad divina a lo apenas doméstico                prometer ...

REGINA ULLMANN, traducido del alemán por Anna Rossell

Regina Ullmann nació en San Galo (Suiza) en 1884 y murió en Ebersberg (Alemania) en 1961. UND STIRBT... Und stirbt sie auch, so trifft dich kein Verschulden. Sie hat sich ihren Tod selbst wie ein Hemd gewoben und hat sich eng und hart hineingeschoben, die Formeln murmelnd, die diesen grauen Sinn nach innen wachsen machen und sie ganz umschließen. Daß nicht ein Baum und nicht ein Vogelsang und alle Süße, die in reifen Früchten geborgen ist, sie jemals mehr durchbricht. Sie stirbt so wie ein Stein in sandiger Ebene. Es wird ihn keiner finden, dies Stein zerteilt sich wieder in das Land. Und nur Jahrtausende noch, die verwandeln im Kreisen ihrer Erde, sagen riesig: lieben. Y SI TAMBIÉN  Y si también muere la culpa no te corresponde. Tejió su propia muerte, como si de una camisa se tratara, y en ella se enfundó musitando fórmulas que hacen crecer hacia dentro este sentido gris y lo envuelve. Y ni un árbol ni el trino de un pájaro ni to...

FANNY HOWE, traducida del inglés por Jonio González

Fanny Howe nació en Búfalo (EE. UU.) en 1940 y murió en Cambridge en 2025. A THOUGHT   To return to infancy: to be without speech. The threshold between Eden and Heaven. Ground and cloud. Hollowed out, each image will lose its definition bit by bit. An infant in Purgatory still covers her head with swaddling Or is it the sunlight lying on the floor? We try to domesticate our spirits like children. We chase and chastise them until they change. We spend our lives trying to release them again .     UNA REFLEXIÓN   Regresar a la infancia: ser sin palabras. El umbral que separa Edén y cielo. Tierra y nube. Vaciada, cada imagen perderá su definición poco a poco Una niña en el Purgatorio aún cubre su cabeza con un paño ¿o es la luz del sol tendida en el suelo? Tratamos de domesticar nuestro espíritu como a un niño. Lo perseguimos y castigamos hasta que cambia. Nos pasamos la vida intentando liberarlo de nuevo.